Jag vill börja den här krönikan med att tacka för feedbacken jag fick efter den förra. Texten jag skrev om min pappas död och buddistiska begravning. Om byns stöd och om hur jag blev av med min dödsskräck. Jag har fått massor av glada mail. Tack. Har du inte läst den texten bör du backa och göra det först.

Sen begravningen har jag och min bror varit i byn två gånger. Vi gjorde en överenskommelse med pappas sista sambo om att hon skulle se efter husen tills vi kom tillbaka. Vi lovade att betala bra och hon fick i princip ta vad hon ville. 30 mopeder, en rullande restaurang, platt-tv, datorer... Ja allt utom en spis och en bakmaskin som vi ville behålla av sentimentala skäl. Vi kände oss nära henne och trodde vi förstod varandra.

Thailand översvämmas av falanger. Vita män som bestämmer sig för att leva med en thailändsk kvinna. Just i pappas by var han den enda, men i städerna, på turistorterna, ja du vet. Det är så vanligt att det inrättas system för det. En stor del av dessa män lever av sin pension. Så många att till exempel vår advokat tog för givet att även pappa gjorde det. Viagra är en industri.

När en falang köper ett hus i Thailand så äger han endast huset. Marken tillhör markägaren och därför gör man ett leasningavtal med markägaren. Du hyr mark under en längre period. Brukligt är 30 år. Ibland, som i pappas fall, med utlovad förlängning. Det finns två olika typer av kontrakt, det vanligaste och billigaste går ut på att marken återgår till markägaren när husägaren dör. Vilket oftast händer under dessa 30 år. En annan version, en betydligt dyrare, går ut på att man skriver ett kontrakt så barn kan ärva hus och lease. Det var det som hände oss. Husen var alltså våra att göra vad vi ville med. Trodde vi.

När vi återkom till byn var det alldeles tomt. I husen och runt omkring. Trädgården var totalt förstörd. Hundarna magra, på gränsen till döende. Hela köket utrivet – kaklet... toaletten. Man kan säga att de tre fina husen i den vackra trädgården var isärplockade och sålda. Kvar var tunna vattenskadade träskal. Vi blev naturligtvis upprörda eftersom vi lovat kvinnan att hon skulle få både betalt och ett av husen när allt var klart för försäljning eller uthyrning. Vad hade hänt med hennes lojalitet?

Vår advokat, som är kanadensare, men boende i Thailand, försökte förklara: Hon trodde nog inte på er. Falanger brukar inte komma tillbaka, hon hade inte råd att se efter huset...så hon gjorde sönder det och sålde det. Vi stod med gapande munnar efter att ha startat både e-mailadress och bank-konto till kvinnan. Det visade sig sedan även att hon ljugit för oss angående papper på pappas bilar, som vi ville sälja. I samband med begravningen sa hon att de var borta, sen visade det sig att hon hade gömt dem – och sen använt papperen för att sälja bilarna vidare. Med god vinst.

Vi blev så ställda att vi for hem igen utan att veta hur vi skulle gå vidare. Ganska snart blev det klart att vi var tvungna att genomgå en thailändsk rättegång för att bevisa att vi är pappas barn. Annars hade vi varken rätt till hus eller ens hans bankkonto. Vid det här laget var utgifterna för hela apparaten enorma. Förra fredagen stod vi alltså plötsligt uppsträckta i en domstol och svarade på frågor kring pappas död. Svara inte emot, sa översättaren. Jomen, pappa dog ju inte av stroke som det står här, utan av en elektrisk stöt? STROKE, upprepade översättaren. Skriv under! Vi signerade deras version av pappas liv och död.

Efter rättegången åkte vi åter ut till husen. Vår advokat rekommenderade att vi lät bli eftersom situationen inte ansågs helt trygg. Men för satan, nu hade vi ju papper på att det var våra hus. Hus som nu var igenbommade med kedjor och stora lås. Vi tog oss ändå in eftersom min bror hade kopior på alla nycklar.

Det går inte att beskriva misären. Det värsta var hundarna som blivit lämnade utan mat och vatten. Jag letade igenom kvinnans matlagningshörn i trädgården och hittade en stor påse hundmat som hon helt enkelt struntat i att ge till Kosmos och Blackie, som pappa älskade. I trädgården låg en död kråka och en lika död kattunge. Kanske hade hon lagt cyanid i vattnet. Det är tydligen brukligt att man gör det så för då får ”djuren välja själva”. Religionen tillåter ej avlivning.

Jag har ingen smart analys att avsluta krönikan med. Kanske hade advokaten rätt; hon litade inte på oss, hon var fattig och såg en chans till ett bättre liv, med den nye svenske falangen hon träffat. Kanske var det hela inte alls en kulturell krock utan just den här kvinnans reaktion på en extrem situation. Det är svårt att veta vad som rör sig på andra sidan leendet.

27 apr 2013