Modersgölen

MODERSGÖLEN

30 Januari släpps min roman Modersgölen på Lindelöws förlag. Då blir det kalas. Jag har aldrig varit så glad över en bok förut. I det här projektet har jag samlat min livsåskådning. I Modersgölen binder jag samman stadier i mitt eget liv.

Modersgölen är en psykologisk roman med övernaturliga inslag men handlar också om ett sätt att se på världen. Ett slags paradigmskifte kan man säga. Ett försvarstal för det jag i boken kallar: Den tysta kunskapen.

Det tar avstamp i Häxhammaren som var den näst mest lästa boken under medeltiden efter bibeln. I den fann man på hur man särskiljde en häxa från andra kvinnor och dödade henne. En av de utpekade kastar, i min bok, en förbannelse över de som lät det ske och lockar deras kvinnor med spädbarn ned i gölen. Men förbannelsen går att bryta.

Min ambition under 2019 är därför att få komma ut och läsa och prata om boken i de sammanhang där det passar, så driver du en scen, har en bokklubb eller ordnar uppläsningar så

För att ge lite bakgrund till bokens ämne skrev jag följande på Modersgölens fb-sida, där jag delar lite av forskningen och inspiration bakom tillväxten av denna roman.

När jag var ung ville jag lära mig trolla.
Jag sökte upp dom som kunde.
Jag gifte mig med en amerikansk man och reste gratis på hans flygpoäng.
Ett multinationellt el-bolag har därför finansierat en del av Modersgölens research.

Jag såg märkliga saker under denna period och lärde känna 2 kvinnor med extraordinära talanger.
I min roman kallar jag dessa talanger; Tyst kunskap.
De levde på två olika platser på denna jord, en var upphöjd i sitt samhälle och den andra var utstött.
Detta påverkade sättet de utövade sin tysta kunskap.
Men jag var för ung för att kunna stanna länge i den andra tidens verklighet.

Dessa kvinnor artikulerade inte vad som hände.
De var inte författare. Men jag förstod grundpoängen:
Allt är energi. Om du inte är stöpt helt i Jagets fasta form kan du använda energin som allt består av och påverka annan energi.
Du kan lära dig se utöver energins manifestationer. Du kan se över människans uppritade gräns mellan liv och död.
Den energin som inte är manifesterad i levande form är mer lekfull, "trixtrig", impulsiv och humoristisk än den mänskliga formens. Man ska inte hålla kvar den mänskliga formens manifestationer genom att gråta.
(en uppmaning jag senare stötte på i den tibetanska dödsboken och nämnde i Bardo)
Sorg är en abstraktion på den andra sidan som inte är en annan sida.
De vi tror är döda gillar att dansa, de gillar hönors rörelser, och har inte alltid rätt, men de har fler ögon än vad vi har trots att de inte har ett hjärta som kan slå i takt.

När jag kom hem till Sverige igen började jag plugga på socialhögskolan i Örebro. Ganska långt från Voodoo och Amish. På somrarna reste jag fortfarande. Då till Israel. Det var då jag fick bo med beduiner som inte hade ett ord för Jaget.
Ganska långt från Voodoo och Amish.
Jag trodde jag gick säker.

Men på socialhögskolan mötte jag en professor i psykologi som hette Habib. Vilket förövrigt betyder vän på arabiska.
Det var Habib som fick mig att sluta på Socialhögskolan. Att flytta till Göteborg. Han pekade ut riktningen mot socialantropologin.

Han berättade om när han var liten och hans farmor brukade ta honom till kyrkogården i Tunisien. Där samtalade de över gränsen. Släktingarna var ju väldigt intresserade av allt, även om de råkade vara döda.
Till byn kom en lärarinna från Paris, när Habib bara var 11 år. Han blev störtförälskad och bestämde sig för att han skulle bli fransk när han blev stor.
Och det blev han. Han blev akademiker på fint universitet och samlade titlar i rekordfart och gifte sig till slut med en vacker svenska, gav henne en Mercedes som han kallade ett smycke och fick en dotter som han avgudade över allt annat.
Det var därför självklart att dottern skulle träffa farmodern och att de skulle få lära känna varann.
Sagt och gjort, tillbaka i byn skulle de hälsa på. Farmodern hade då slutat andas och färden bar av till kyrkogården.
Något var fel.
Han kände det när de närmade sig. Först förstod han inte vad. Sen insåg han att surret uteblev.
Han hörde inte längre de döda.

Vi begrundande detta över en flaska vin som jag minns hade ordet Diablo på etiketten.
-Sörjer du att du inte kan höra de där rösterna längre, frågade jag?
-Jag sörjer inte, för jag vet att resan till Frankrike var mitt öde, svarade Habib. Och...la han till...det är ju inte rösterna som tystnat. Det är ju bara jag som inte hör.